Uttalsregler för japanska

Inledning

Japanskan är ett stavelsespråk, d.v.s. orden är uppbyggda av stavelser som består av en konsonant plus en vokal. Det finns fem stycken vokaler (a, i, u, e, o) och sju stycken "grundkonsonanter" (k, s (sh), t (ch, ts), n, h (f), m, r) plus halvvokalerna w, y och syllabiskt (fristående) n. Enligt vissa regler kan dessa konsonanter sedan omljudas så att man får ytterligare sex konsonanter (b, d, g, j, p, z). V-ljudet har en japan svårt för att uttala, och det används endast i låneord. Oftast blir det ett b-ljud, istället. L-ljudet finner japanerna stört omöjligt att uttala, och försöker inte ens låtsas som om de kan. (Anledningen kan vara att det japanska r-ljudet är mycket mjukt och kan betraktas som en blandning av vårt r- och l-ljud, och att det japanska örat antagligen inte hör någon skillnad.) Ett ord som vårt "lova" skulle en japan alltså tendera att uttala "roba". Eftersom japanerna är vana att prata i stavelser har de även mycket svårt att uttala ord med flera konsonanter intill varandra, och stoppar gärna in en vokal mellan varje konsonant. Det tvåstaviga ordet "extra" (som förekommer som låneord i japanskan) uttalar således en japan med fem stavelser, "ekisutora".

Uttal Vokaler

Det finns fem vokaler, och de uttalas alltid likadant. De kan vara korta eller långa, och inte heller då ändras uttalet, bara längden. I svenskan markeras en kort vokal genom att efterföljande konsonant skrivs dubbel (föra/förra), men i japanskan (d.v.s. när den skrivs med romerska bokstäver) markeras en lång vokal med ett streck eller cirkumflex över bokstaven (ō) eller genom att den skrivs dubbelt. Ord med kort vokal skrivs alltså tvärt emot vad som gäller i svenskan (en konsonant istället för två), och det är vanligt att höra svenskar uttala vokaler långa som egentligen ska vara korta (t.ex. uttalas det japanska ordet "ura" inte som i det svenska "fura"). Detta är antagligen den största fallgropen man som svensk riskerar att falla i.

Korta vokaler

a som i "hatt"
i som i "inte" (undantag: ei uttalas som långt e)
u som i "uggla" (men med munnen nästan helt stängd)
e som i "enkel"
o som i "åtta"

Långa vokaler
(samma uttal som de korta, men dubbelt så långa)

ā
ii
ū
ē eller ei
ō

Precis som i svenskan ändras ett ords betydelse om man byter ut en kort vokal mot en lång (t.ex. föra/förra). Ett klassiskt exempel är att försöka undvika att kalla en ung flicka (shōjo) för en orangutang (shōjō).

Konsonanter

De flesta konsonanter uttalas som på svenska, vilket gör det mycket enklare för en svensk än t.ex. en amerikan att lära sig uttalet. Vissa undantag finns dock. Dels på grund av rena uttalsskillnader, men även på grund av att den standardskrivning av japanskan med romerska bokstäver som används är baserad på det engelska uttalet. T.ex. uttalas j som i engelskans "jazz" och inte som i svenskans "jaså". (Det finns andra stavningssätt som försökt lanseras, men de har inte alls lyckats.) Om man vill, kan man alltså tänka som så att man läser de japanska orden på engelska, men med en lätt svensk brytning, så blir det alldeleles utmärkt.

Även konsonanter kan vara långa eller korta. Långa konsonanter skrivs helt enkelt dubbelt och uttalas precis som de korta, men dubbelt så långt. Även här gäller att ett ords betydelse kan ändras om man av misstag använder en kort konsonant istället för en lång (blanda inte ihop hela världen ("sekai") med en liten sten ("sekkai")).

Följande undantag från svenskan föreligger alltså:

r uttalas som ett mellanting mellan svenskt r och l (hara)
j uttalas som j i engelskans "jazz", eller som dj i svenskans "midja" om man drar ihop d och j (jūji)
z tonande s, "Bzzzz" (seiza)
sh mjukt, "spetsigt" sje-ljud, som i "tjafs" (ljudet ska ligga ända längst fram bakom framtänderna) (shiatsu)
ch uttalas som t följt av ovanstående sje-ljud, som i "ketchup" (chūdan)
f uttalas bilabialt (d.v.s. med båda läpparna mot varandra, inte som i svenskan med underläppen mot övre framtänderna) med avslappnade läppar, och kan mest liknas vid ett blåsljud (futari)
n uttalas som m före m, b och p (ai-hanmi = "ai-hammi") (skrivs därför ibland med ett m, men i denna ordlista har jag använt n), annars som vanligt n (nana)
g uttalas mjukt mellan två vokaler, som ett mellanting mellan vanligt, hårt g och ng-ljudet i "ung" (arigatō = "aringatō"), annars som vanligt, hårt g (gedan)

Det finns flera regler, t.ex. för n och g, men inga ord där dessa regler används förekommer i den här ordlistan, så det är onödigt att öka förvirringen ytterligare.

Omljud

I sammansatta ord genomgår ofta den inledande konsonanten i det andra ordledet omljudning till motsvarande mjuka, tonande eller plosiva konsonant. Följande omljud förekommer:

Omljud Exempel som förekommer i den här ordlistan
k > g (kote + kaeshi = kote-gaeshi)
s > z
sh > j
t > d (kata + tori = kata-dori)
ch > j
ts > z (gyaku + tsuki = gyaku-zuki)
h (f) > b eller p (ashi + harai = ashi-barai ; chi + furui = chiburui ; ichi + hon = ippon)

Ibland ändras istället slutet av det inledande ordet (t.ex. ichi + kyō = ikkyō), och ibland både slutet av det första och början på det andra ordet (t.ex. ichi + hon = ippon).

Betoning Även här finns liknelser i svenskan, där ord med exakt samma kombination av konsonanter och korta och långa vokaler ändå kan byta betydelse beroende på ordmelodin, t.ex. tomten/tomten (en tomt/en tomte). Sålunda betyder t.ex. hashi ätpinnar, medan hashi betyder bro. Detta betraktas dock här som överkurs, och inga betoningsmarkeringar är utskrivna i ordlistan. I allmänhet klarar man sig bra om man betonar alla stavelser lika mycket.
Till sist

I ordlistan är sammansatta ord uppdelade i sina beståndsdelar i förklaringen. Om dessa ord i sin tur finns som egna sökord i listan ges ingen närmare förklaring av dem, utan läsaren hänvisas till dessa sökord. Finns delorden dock inte som separata sökord visas översättningen av delordet direkt i förklaringen.

Knut Högvall
Uppsala 961002